Ny adress: saudade.ratata.fi. Vi ses.

Kommer starta en ny blogg snart. Denna kommer finnas kvar men orkar liksom inte med alla stora bokstäver (skriver överallt med enbart små annars) och vissa inlägg är tråkiga och halvdana och näe, jag vill ha något nytt och fräscht. Men länkar till den nya sen när den finns. Hejhej.

Vad jag älskar och hatar er. Idag mest älskar.

Lykke Li rimmar (nästan) med kikkeli.

Det sägs att saker och ting sker av en orsak. Beter man sig dåligt åt slår universum en på käften med något minst lika illa. Bara så det ska finnas en sorts balans. Åtminstone hoppas jag på det. En balans.

Men jag vet inte vad fan jag gjort att förtjäna mjölbaggeinvasionen of doom. Har jag inte storstädat tillräckligt? Varit borta hemifrån under sommaren så lägenheten ger tillbaka på detta onda, självdestruktiva sätt? Vi har inte ens en dammsugare. Vi kommer dö under mjölbaggarnas terror.

Ett tag trodde jag att det engelska uttycket för något fantastiskt, hejdundrande och magnifikt var "mindbowling". Inte mind-blowing. Men. Mindbowling beskriver ju nästan bättre den fantastiska känsla man kan känna ibland.

Ta till exempel "Jag är helt mindbowlingly kär i dig" och så kan man riktigt känna käglorna falla.

Åh.

Idag har jag födelsedag. Det känns inte som födelsedag. Blivit uppsjungen (ett par gånger till och med), fått fina presenter och mjuka pussar men... ändå. Flaggor på halvstång, sorg över hela norden och ja, världen. Katastrof. Massaker. Död. Hat. Hemska ord som hörs och läses överallt. Jag förstår inte, jag tror inte någon gör.
Jag kan bara citera Albus Dumbledore.

"Don't pity the living, Harry. Pity the dead, and, above all, those who live without love."

Nu är det definitivt slut. Och även om filmerna i jämförelse med böckerna bara är en liten liten hallonkärna i en gigantisk Harry Potter-födelsedagstårta med choklad, grädde och bär så var vissa delar så vackert tolkade att jag grät sönder mitt fina ögonsmink. Tio år. Jag kommer aldrig sluta älska det här.

Råkade ut för något igår som jag tänkte skriva om här.

Satt med mor och syster vid ett bort och samtalade. En man, i 30-års åldern ungefär, satte sig ner. Vi började prata lite och efter en liten stund undrade han om jag vill följa med ut på en cigarett. Jag sa javisst, vad kunde det skada.

Väl ute stod vi med några andra och rökte och pratade och efter en stund kom vi in på studier, då jag berättade att jag studerar teater. Den här mannen var rätt så berusad och på skämtsamt humör, och avbröt oss andra med små "humoristiska" inslag hela tiden. När jag, lite halvt oseriöst sa, "Ja, ibland undrar jag om teater är bästa vägen att gå eller om jag borde göra något annat" sa han "Du kan ju t.ex. klä av mig."

Harmlöst kan man tycka. Men jag blev så äcklad. Inte bara var jag totalt ointresserad av honom, inte bara har jag pojkvän, och inte bara skulle jag aldrig göra något med någon sådär. Han var själv gift och hade små barn - frun och barn hade varit på festen tidigare men åkt.

Jag minns inte vad jag sa men jag gick in i alla fall och pratade inte med honom mer. Senare försökte han dansa intimt med en annan tjej men misslyckades även där. Tänker på det gamla talesättet "Det finns sådana i varje familj". Ska det vara så? Jag blir mörkrädd av att tänka att var och varannan gift man (eller kvinna, för den delen, jag generaliserar inte) går runt och skämtar till synes harmlöst med andra, och med tanke på otrohetsstatistiken är det nog inte så harmlöst egentligen. Jag hade nog inte godkänt skämt i den här tonen och jag tror inte många andra skulle det heller. Men. Vad man inte vet...

Och sånt här sker hela tiden. Vad gör man.